Lillinas Hälsa

De flesta tänker nog om de ser någon överviktig att det handlar om att vara lat, glupsk eller helt enkelt en snabbmatsfanatiker. De som tänker detta har oftast inte själva varit i samma sits utan har säkert levt ett aktivt liv eller har helt enkelt bra gener. Jag har lärt mig genom min resa (som fortfarande pågår) att det finns alla möjliga orsaker till övervikt. Det kan handla om att äta sina "känslor", eller att som ovanstående ha helt fel vanor och äta snabbmat och dylikt. Sen kan det även vara som i min egen sits ett totalt kämpandes i motvind där varje litet försök gått i toaletten och där man även tror att man äter nyttigt, eller att man tror det ska finnas enkla lösningar (Ok. Lathet - check!!). 

 

Om det är något jag har lärt mig under alla år av misslyckade försök så är det:

- Det finns INGA enkla lösningar! 

 

Min egen historia sträcker sig från när jag var 14 och slutade med hästar. Jag hade alltså levt 4 år i stallet där jag varit aktiv i upp till 6 timmar om dagen. En tid då mat var någonting roligt och gott. Inte ett gott ont. 

 Men när jag sålde min ponny, vaknade jag upp 6 månader senare och hade lagt på mig 10 kg i en rasande fart. Där alla i min omgivning såg hur jag växte i bredd, men då jag själv inte såg någonting. Sen bröt helvetet mer eller mindre ut. Jag började på viktväktarna redan när jag var 15 och satt i lunchsalen på högstadiet och räknade points. Mina föräldrar försökte göra allt för att jag skulle lyckas, jag fick börja på hockey och volleyboll, dans.. ja, allt jag kunde tänka vara roligt. Men hur kan en 15 åring ta ansvar för sin viktnedgång? Visst, det gick ju bra vissa veckor. Men efter att ha fått gå hungrig i två månader var det inte värt det längre. Alla lättprodukter fick mig istället att bli hungrigare och hungrigare. Så vad hände då? 
Jo... Jag gick upp allt igen och på ingen tid alls. Mamma var dock glad att jag inte åt lättprodukter längre, något hon inte ansett kunnat vara bra. (Hon har haft mer rätt under åren om allt än vad jag kunnat ana, mer om det senare)

 

Efter detta dröjde det till 2:a året på gymnasiet då jag än en gång var trött på att se köttbullen i spegeln. Så jag började promenader på 30 min varje dag, dricka mycket te och äta knytnävar efter tallriksmodellen.

7 kg lättare blev jag! Och FORT gick det! 

 

Men samma sak hände där... Hungern gjorde att jag inte orkade. Vem vill gå runt och vara konstant hungrig? Då menar jag hungrig = 10 min efter varje mål skrek magen igen.. Det är ju inte riktigt så det ska vara!? 
Jag ska alltså understryka här att jag inte är mycket för godis (om någon skulle tro det). Läsk och chips var något som vi åt högst en gång i månaden hemma. Min övervikt har alltså alltid enbart handlat om mitt förhållande till vanlig mat.. mat som de flesta faktiskt skulle anse vara nyttig (inklusive jag själv på den tiden). 

 

Så jag gav upp min jakt på enkla lösningar... åtminstone för ett tag. Jag började istället äta ännu nyttigare. Allt i fullkorn och ju längre tiden gick ju mer nyttigt ville jag och försökte jag äta. Alltså sådan "nyttig" mat som livsmedelsverket förespråkade.

 

Jag fyllde 19 och tog studenten. Nu vägde jag helt plötsligt 5 kg tyngre än vad jag någonsin gjort. Alltså 1 år efter att jag gått ner de där 7 kilona. Jag hade alltså gått upp 12 kg på ett år. 

Hur tror ni jag mådde? ...Inte så bra nej.

 

Vid det här laget hade jag inte höga tankar om mig själv, tjejen som alltid försökt hålla huvudet högt och vara stolt över sig själv hade gått och blivit gelégubbe, jag tyckte jag var tjock, ful och äcklig. Jag undvek allt som hade med shopping, speglar och liknande att göra och hamnade i ett tillstånd av "dimma". Jag undvek att visa känslor som inte handlade om att spela glad och sprallig. Men det enda jag såg var hur fina alla i min omgivning var. Hur alla mina klasskompisar hade klänningar som satt som handsken och urgulliga pojkvänner som var lyckligt lottade. 

Jag själv hade inte mycket förtroende för killar. Om de så visade intresse var det i mitt huvud för att de var desperata. (Kul!) 

 

Ett år senare var jag dock än en gång trött på att ingenting hände och sökte hjälp på gymmet. Den här gången fungerade bättre än någon annan gång. Jag kanske inte gick ner superfort, men jag hade roligt under tiden och fick tillbaka någon sorts livsgnista. En gnista som dock slocknade fort efter 3 månader då jag fick problem med stress och panikångest. Wow.. De flesta som känner mig sedan tidigare kanske inte tror det de läser, för jag är en jävel på att dölja känslor. Vid det här laget pressade jag ner alla mina känslor i ett hål någonstans, känslor som slog mig på käften när allt blev för mycket, som det ofta också blev. 

 

Det här är alltså processen fram till 2010. Resultatet var en utmattad tjej på minst 15 kg övervikt som trots "försök" inte kommit någonstans med självförtroendet eller vikten på 6 år (Det kallar jag iaf att kämpa i motvind ganska länge) det värsta var ju att jag vid det här laget faktiskt tyckte synd om mig själv (något av det värsta jag vet). 

 

 

Så om vi snabbspolar fram några år så kommer vi till det jag faktiskt vill poängtera. 

Alla är vi olika! Jag trodde världen kunde erbjuda mig enkla, snabba lösningar på mina problem. Men icke! 

Men nu när jag gett mig FAAN på att gå ner all övervikt så är livet helt plötsligt lättare på flera plan. Sedan har själva processen gjort att jag lärt mig vad MIN kropp och själ faktiskt mår bra av! En process som jag inte skulle vilja byta ut mot någon annan lösning. 

 

Jag kan berätta vad som varit de absolut mest avgörande aspekterna som gör att jag faktiskt kommer att lyckas denna gång. Det är:

 

1. Upptäckten av insulinhöjande livsmedel - När jag alltid litat på att jag ätit bra så har jag egentligen satt mig i en fälla av sockerberoende. Genom att äta vardagliga saker som ketchup, senap och även fullkornspasta så har mitt insulin blockerat leptinet (alltså "mättnadshormonet"). Ni vet när man äter en portion pasta, hur man inte blir mätt utan kan äta minst 4 portioner till utan problem!? Well ... there you have it. En notering är ju även hur fullkornspasta som man tror är nyttig faktiskt 99% av fallen är utspädda med vetemjöl.... Ohh så nyttigt det blev helt plötsligt.. eller?

2. Tröskeln till träning - Jag har med hjälp av upptäckten av ROLIG gymträning från 2010 fått en bättre grund och stå på när det kommer till att faktiskt se resultat av gymträning. Men framförallt är det viktigaste som jag inte kan understryka nog hur viktigt det är; att komma över träningströskeln! 
Det vill säga, komma över tröskeln till när träningen inte är ett måste längre utan när det är en nödvändighet, något man inte klarar sig utan. Mitt bästa tips när det kommer till detta är att hitta SIN träningsform. Min har blivit taekwondo, spinning och gymträning. Till våren ska jag även ge löpning en ordentlig chans, samt MOVNAT (något jag är astaggad på!).

Det finns oändligt mycket mer som jag vill skriva om gällande allt jag berört i detta inlägg. Det kommer säkerligen även bli fler inlägg av denna karaktär i framtiden. Anledningen till detta är att jag fått ett nytt syfte. Jag har fått en ny mening och det är inte bara att hjälpa mig själv till det jag vill åstadkomma. Jag vill även få andra att inse att DE också kan! Man måste bara vara tillräckligt ENVIS för det, samt finna rätt motivation! 

 

Med detta tackar jag för idag och önskar alla en trevlig helg! :)